3 000 tillfälliga fabriker: så hjälper Bluebeam Linköpings universitet att undervisa kring byggbranschens svåraste problem

Lastbilen är 20 meter lång och får inte plats.

Det är den här typen av problem som andraårsstudenterna på programmet för byggnadsteknik på Campus Norrköping vid Linköpings universitet löser på samma sätt som proffsen: på ritningarna. Byggarbetsplatsen är verklig – Kvarteret Publiken 1, ett bostadsprojekt med 266 lägenheter som NCC har byggt en kort promenad från campus och som ligger inklämt mellan en fotbollsarena, en vältrafikerad väg och närliggande bostäder och skolor. En leveransrutt som innebär att tunga lastbilar kör förbi bostäderna, skolorna och arenan intill måste omvärderas. Och den svängradie som flaggar problemet har redan lagts in i programvaran, i verklig skala, av den entreprenör som faktiskt byggde projektet.

Det här är labbet för bygglogistik – den praktiska avslutningen på en introduktionskurs som Martin Rudbergs grupp startade 2011, och en övning som professorn har kört i Bluebeam sedan februari 2017. Programvaran som studenterna arbetar i är utformad för att vara det enda som de knappt behöver tänka på.

”De behöver inte fokusera på verktyget”, säger Martin. De kan istället fokusera på att lära sig logistik genom verktyget.”

Problemet med de 3 000 fabrikerna

Martin Rudberg innehar en unik befattning: L E Lundbergs donationsprofessur i bygglogistik och byggledning. När han blir ombedd att definiera sitt område börjar han med ett förbehåll. ”Bygglogistik är logistik som används i byggbranschen, men det är inget bra svar”, säger han.

Ett bättre svar handlar om vad som gör byggbranschen olik i stort sett alla andra branscher han har studerat – och det är många. Med utbildning i industriell ekonomi från Linköping och en doktorsexamen i produktionsekonomi ägnade Martin Rudberg den första delen av sin karriär åt planeringsproblem inom telekom, detaljhandel och tillverkning. Det var ett nytt forskningscenter som lockade honom till byggbranschen 2005. Skillnaden, upptäckte han, är att en bilfabrik ligger kvar på samma plats. En byggnad uppförs där den ska användas.

”Man måste flytta människor, material och maskiner till platsen”, säger han. ”Vi bygger tillfälliga fabriker för att producera det vi producerar. Ta ett av de större skandinaviska byggföretagen som exempel. De kan ha 3 000 projekt som pågår samtidigt. Det innebär 3 000 tillfälliga fabriker och 3 000 tillfälliga leveranskedjor. Det finns ingen annan bransch som fungerar så.”

Det är också här som det läcker pengar, och Martin Rudbergs grupp – som nu består av 13 forskare vid en enhet som enligt universitetet är ledande i Sverige och Europa – har ägnat år åt att kvantifiera hur mycket det rör sig om. Enligt gruppens forskning anländer leveranserna i kedjan korrekt i alla avseenden (rätt produkt, kvantitet, kvalitet, plats, förpackning och handlingar) endast cirka 38 % av gångerna. På byggarbetsplatsen är bara knappt en femtedel till en fjärdedel av en medarbetares tid värdeskapande. ”Om det hade varit enkelt hade man redan löst det”, säger han. ”Jag gillar utmaningar.”

När det gäller att lösa just den här utmaningen har han haft ovanligt stor frihet. 2009 donerade Lars Erik Lundbergs Stiftelse för forskning och utbildning hans professur, vilket innebar att stiftelsen finansierade den för en första period av 10 år och därefter ytterligare 15 år fram till omkring 2034. ”Det gav mig stabilitet nog att bygga upp något”, säger Martin. ”Det går att tänka långsiktigt. Det går att rekrytera.”

Ett program utan arv

Från och med 2017 drev Martin Rudberg en nationell testbädd, Uppkopplad byggplats, som samlade fler än 60 organisationer: stora entreprenörer som Skanska, NCC och Peab, globala teknikföretag som Microsoft och Autodesk samt en lång rad startup-företag, leverantörer och logistikföretag. Branschens budskap var samstämmigt. De nyutexaminerade studenterna kunde inte tillräckligt om digitalisering – från sakernas internet (IoT) och digitala tvillingar till, så småningom, artificiell intelligens (AI).

Martin medger att universiteten är en del av problemet. ”När det gäller forskning ligger vi ofta i framkant”, säger han. ”Men att få in forskningsresultaten i utbildningssystemet går långsamt. Vi lär ut flexibilitet och medvetenhet, men själva är vi inte så pigga på att vara flexibla.”

Linköping hade en fördel: här fanns ingen byggnadstradition att försvara. ”Förnyelse är vår enda tradition” är mottot för universitetets strategiska plan, och det stämmer bra – skolan är mer känd för hälsovetenskap, AI och att vara värd för Sveriges nationella superdatorcentrum än för byggande. Nvidias CEO Jensen Huang är hedersdoktor där. Så när branschen efterfrågade nyutexaminerade som var kunniga i digitalt byggande kunde skolan bygga nytt istället för att renovera: ett tvåårigt masterprogram i digitaliserat byggande, som nu är inne på sitt femte år och omfattar programmering, AI, IoT och smarta städer.Men den digitala satsningen är inte begränsad till masterprogrammet. Långt innan det programmet existerade hade Martin Rudberg byggt in digitala verktyg i sin undervisning. Det tydligaste exemplet är en obligatorisk kurs för andraårsstudenter på kandidatprogrammet, där han använder Bluebeam Revu för att undervisa i bygglogistik.

Ett verkligt projekt, tre sammankopplade planer

Bluebeam-labbet ligger i slutet av Martin Rudbergs introduktionskurs i bygglogistik, när studenterna har hunnit lära sig teorin. I labbet delas de upp i grupper om fyra eller fem och planerar Kvarteret Publiken 1 i tre sammankopplade steg.

Det första steget är att få allt till byggarbetsplatsen. Studenterna planerar hur material, maskiner och människor ska förflyttas från leverantörerna till projektet, och kontrollerar vägar, broar och infarter för lastbilar. Det andra steget är att planera själva byggarbetsplatsen (uppställningsplatser, placering av kranar och bygghissar samt flödet av personal och material) på projektets faktiska ritningar som har importerats till Bluebeam. Det tredje steget är att planera logistikflödet inuti byggnaden, våning för våning. Till sist kommer man till det svåraste: att få alla tre planerna att stämma överens med varandra.

Uppgiften är konstruerad för att vara realistisk. NCC, som är en av Sveriges största entreprenörer, inleder labbet med en gästföreläsning (i stort sett ”så här gör vi allt det som Martin precis har lärt er, men i Bluebeam”) och ger studenterna företagets egna mallar och verktygslådor med mått från den verkliga världen redan inbakade. ”Om lastbilen är 20 meter lång, får den då faktiskt plats på byggarbetsplatsen? Sådant får man med sig automatiskt”, säger Martin Rudberg. Christian Gren från Bluebeam fortsätter med en kort teknisk orientering. Därefter samarbetar studenterna i Studio-sessioner, där de kan arbeta med samma dokument från vilken plats som helst.

Och det är i stort sett den enda programvaruutbildning som någon behöver. ”Ärligt talat skulle man kunna göra det här på papper, eller i någon annan programvara”, säger Martin Rudberg. ”Men startsträckan för att få studenterna igång i Bluebeam är verkligen kort.” Den korta startsträckan är en tillgång, inte en brist: det är den som gör att man kan fylla undervisningstiden med logistik snarare än programvara. Martin tillägger att under de år som han har drivit labbet har studenterna ställt väldigt få frågor om själva verktyget.

Han har provat andra alternativ, däribland några med mer iögonfallande 3D-gränssnitt. De visade sig svåra att komma in under motorhuven på, säger han. Det finns också en marknadslogik: enligt Rudbergs erfarenhet (han är noga med att påpeka att han inte har sett någon formell studie av marknaden) är Bluebeam tillräckligt vanligt i Sverige för att studenterna sannolikt kommer att möta det på jobbet i högre grad än något annat verktyg. Ett årtionde av licensiering som helt enkelt fungerar har inte heller skadat. ”Jag skickar ett e-postmeddelande någonstans i USA, och det bara fungerar”, säger Martin. De timmar som inte behöver läggas på att få labbet att fungera, tillägger han, kan istället användas för att förbättra själva uppgiften.Kursen avslutas med ett seminarium som består av hälften kritik och hälften eftertanke. Martin Rudberg visar upp planerna från utvalda grupper, klassen jämför olika tillvägagångssätt och sedan jämför han studenternas arbete med hur NCC hanterade logistiken i det verkliga projektet. Studenterna klarar sig ofta riktigt bra. Men i den mån de slår entreprenören vill Martin påpeka att den planerare som ansvarade för projektet faktiskt var en av hans före detta studenter. ”Det är alltså mitt fel”, säger han.

Från labbet till fältet

Martin är den förste att medge att han inte har någon anställningsstatistik kopplad till labbet, men signalerna från utexaminerade studenter som återvänder är konsekventa. ”De minns labben mycket bättre än mina teoretiska föreläsningar”, säger han. Vissa har hört av sig efter att de fått jobb för att meddela att deras nya arbetsgivare använder Bluebeam och att de är glada över att de redan har använt det. Andra hamnar hos en arbetsgivare som använder något annat, men kunskaperna kan överföras ändå. ”När man kan ett system är det lättare att lära sig det andra, eller det tredje”, säger han. ”Det handlar om att förstå arbetsflödet: vad systemen kan göra och inte.”

Sofia Jansson är ett typexempel. Hon gick kursen under vårterminen 2024 och återvände påföljande år som lärarassistent. Det som gjorde störst intryck på henne var det avslutande seminariet, där klassen lade upp sina Bluebeam-planer sida vid sida och jämförde olika tillvägagångssätt. ”Det var fascinerande att se att samma uppgift kunde lösas på så många olika sätt”, säger hon. Att bygga APD-planen med hjälp av element i verktygslådan, tillägger hon, gav henne en verklig känsla för skala: hur mycket utrymme en kran, en container eller en uppställningsplats kräver och hur det omformar hela byggarbetsplatsen.

Den här realismen dök upp igen på arbetet. På ett sommarjobb såg Sofia hur en kollega byggde APD-planer, och förstod direkt vad arbetet innebar. ”I backspegeln ser man att det arbete som vi producerade som studenter höll en mycket hög standard”, säger hon, ”och skulle ha varit mer än tillräckligt för ett verkligt projekt.” Hennes råd till alla som överväger programmet är praktiskt: du kommer att stöta på sådana här planer någon gång i en karriär inom byggbranschen, och att bekanta sig med ett verktyg som Bluebeam medan man fortfarande studerar ”kan vara en avsevärd fördel när man kommer ut i arbetslivet.”

Molly Lundgren läste samma kurs under våren 2024, gick vidare till att slutföra Linköpings masterutbildning i digitaliserat byggande och är nu produktionsingenjör på Skanska, som är en av de entreprenörer som hade deltagit i Martin Rudbergs testbädd. Det som slog henne med labbet var hur olikt det var ett typiskt skolarbete. ”Istället för att bara diskutera logistikkoncept i teorin var vi tvungna att tillämpa dem direkt på ett byggprojekt med hjälp av faktiska ritningar”, förklarar hon. Hon tillägger att koncepten föll på plats när klassen började väga upp hur olika val i APD-planeringen formade både effektiviteten och säkerheten. ”Logistik handlar inte bara om att flytta material”, säger Molly. ”Det handlar om att skapa rätt förutsättningar för att produktionen ska fungera smidigt.”

Idag är det hennes jobb. Molly Lundgren använder Bluebeam varje dag på Skanska för att granska ritningar, göra mätningar som inte visas i ritningarna, förbereda arbetsinstruktioner och skapa samma APD-planer som hon fick öva på under utbildningen. ”De uppgifter som jag utför idag är väldigt lika de övningar som vi höll på med i Bluebeam-logistiklabbet”, säger hon. Eftersom hon redan hade arbetat med APD-planer och materialflöden som student kändes det verkliga projektet bekant. Hennes råd till studenterna speglar labbet i sin helhet: en ordentlig introduktion till programvaran i början gör att man kan ”fokusera på att lösa logistikutmaningarna istället för att lägga all tid på att lista ut hur programvaran fungerar”.

Bygga för framtiden

Nästan ett decennium senare fortsätter labbet att utvecklas, och den del som förändras är undervisningen. Verktygen är desamma. Vid de senaste uppdateringarna har man lagt till beräkningar av materialmängder och mer rådata från NCC, och jämförelseseminariet har blivit mer interaktivt. Grupperna parar nu ihop sig vid intilliggande skärmar för att jämföra och slå samman planer. ”När vi ändrar på kursen leder det inte till några problem med programvaran”, säger Martin Rudberg. ”Jag kan fortsätta att utveckla arbetsuppgiften och känna mig säker på att programvaran helt enkelt kommer att fungera. Det är så programvara ska vara.”

Härnäst vill han få in Bluebeam i en större del av läroplanen. Just nu ingår Bluebeam bara i den enda obligatoriska andraårskursen – möjligheten att utvidga det till masterprogrammet och andra kandidatkurser diskuteras aktivt, men hittills har inget beslut fattats. Han driver frågan gentemot kollegor och kursplanerare, och branschen i stort rör sig redan i den riktningen. BEAst, den svenska byggsektorns organ för e-handelsstandarder, har byggt en standardiserad metod för samgranskning kring Bluebeam. De använder Studio-sessioner och andra funktioner i Revu för att genomföra strukturerade granskningar med flera parter och fastställda kommentarsstatusar, färgkoder, godkännanden och arkivering. Martins argument är praktiskt: om studentlicenserna finns, varför då inte använda dem till sin fulla potential?

Rudbergs råd till lärare på andra ställen är ännu enklare, och typiskt generöst. ”Ring mig”, säger han. Han har materialet, användningsfallet och en handbok som han gärna delar med sig av. Men principen kostar ingenting: ”Ha ett verkligt användningsfall. Samarbeta med ett bra programvaruföretag, samarbeta med ett byggföretag. Och ta om möjligt med studenterna till den plats som de faktiskt planerar för.”

Det är nämligen det som är knepet – att få se själva skälet till att en lastbil inte får plats är mer lärorikt än någon föreläsning. ”Ju mer verkligt det blir”, säger Rudberg, ”desto mer lär sig studenterna.”

Är du intresserad av att använda Bluebeam på ditt universitet? Läs mer om vårt utbildningsprogram.