PDX i ny tappning – så fick USA:s mest ambitiösa flygplatsprojekt en digital ryggrad

När man som resenär stiger in på Portland International Airports nya huvudterminal är det första man ser en takhimmel i trä på över 3,5 hektar som sträcker sig över ett utrymme som är nästan dubbelt så stort som den tidigare terminalhallen.

Taket – som är byggt för att klara en jordbävning med en styrka på 9,0 och förtillverkades i jättelika delar som sedan rullades på plats nattetid – sträcker sig över vad som tidigare var ett lapptäcke av byggnader. Nu ramar taket in en offentlig miljö som är både vidsträckt och varm och fylls av naturligt ljus, träd och doften av trä från nordvästra Stillahavskusten.

För den ansvariga myndigheten Port of Portland var ombyggnaden av huvudterminalen mer än bara en expansion. Projektet, till ett värde av 2 miljarder dollar och med en yta av över 90 000 kvadratmeter, var det största offentliga byggprojektet någonsin i Oregons historia och blev en höjdpunkt i det decennielånga programmet PDX Next.

Målet är att förbereda flygplatsen för att klara 35 miljoner passagerare per år till 2045, samtidigt som man bibehåller den lokala karaktär som gjorde PDX till en ständig favorit bland resenärer i USA.

För ZGF Architects, som ledde designarbetet, var insatserna höga såväl yrkesmässigt som privat. Företaget har format PDX under årtionden, och den här gången hade man fått i uppdrag att omskapa flygplatsens ”vardagsrum” utan att förlora dess själ.

”Alla älskar Portland International Airport”, säger Nat Slayton, huvudarkitekt och senior teknisk designer på ZGF. ”Det är en plats som tillhör samhället. Det var också den stora utmaningen: Hur får man flygplatsen att utvecklas samtidigt som man gör den till något som människor kommer att älska lika mycket som originalet?”

Uppgiften var enorm. Terminalens kapacitet skulle fördubblas, seismiska standarder skulle uppfyllas, naturinspirerad design skulle integreras och flygplatsen fick aldrig stängas ner. Sedan kom covid-19. Just när man hade kommit igång för fullt med dokumentationen tvingade pandemin det största designteamet i delstatens historia att överge sina fysiska arbetsflöden från den ena dagen till den andra.

”Hela den här stora skalan och all tröghet kolliderade med covid”, minns Nat Slayton. Ställda inför risken att hamna efter i schemat för Oregons mest ambitiösa infrastrukturprojekt någonsin behövde teamet en ny bas för sitt samarbete.

De fann den i Bluebeam.

Inkörsporten till en stad i ny tappning

De tekniska hindren för den nya huvudterminalen på PDX var enorma. Det nya taket på över 3,5 hektar förtillverkades i form av 18 gigantiska kassetter – var och en lika stor som en amerikansk fotbollsplan. Sektionerna måste rullas fram över asfalten och skjutas på plats under natten, samtidigt som biljettbearbetning, säkerhetskontroll och bagagehantering fortsatte nedanför.

De komplexa etapperna innebar att varje åtgärd måste utföras i exakt rätt ordning, och byggarbetet pågå aktivt med tiotusentals resenärer runt omkring varje dag.

Projektet slog också rekord innan man ens började bygga. Det genererade den största uppsättningen bygglov någonsin i Oregons historia, med närmare 6 000 ritningar under aktiv samordning. Designteamet i sig sträckte sig över flera discipliner, tidszoner och intressentgrupper – från ingenjörer och entreprenörer till Port of Portland och olika flygbolag.

Sedan dök det upp en störning som ingen hade kunnat förutse: covid-19, som tvingade teamet att överge de kontrollrum där man tidigare hade haft ritningar fastnålade på varenda vägg. ”Det var delstatens största projekt någonsin – och så slog covid till vid absolut sämsta tänkbara tidpunkt”, säger Nat Slayton. Hundratals arkitekter, ingenjörer och konsulter måste plötsligt börja arbeta hemma i vardagsrummet, samtidigt som de ansvarade för att leverera Oregons mest ambitiösa infrastrukturprojekt enligt tidsplanen.

Bluebeam som digital ryggrad

Innan pandemin innebar samarbetet på ZGF att man samlades fysiskt i rum där väggarna var tapetserade med ritningar och där teamet arbetade med markeringar sida vid sida. Den fysiska närheten var avgörande för ett så komplext projekt som PDX. ”Vi hade hela väggar täckta av bara ritningar”, minns Michael Adams, BIM manager på ZGF. ”Man samlade en rad personer i rummet, pratade igenom ett problem och markerade det tillsammans.”

När covid-19 kom måste teamet återuppfinna sitt arbetsflöde över en natt. Bluebeam fyllde snart glappet. ”Det blev snabbt en naturlig del av arbetsprocessen”, säger Michael Adams om Bluebeam. Istället för att nåla fast pappersritningar på väggarna laddade teamen upp ritningsuppsättningar till Studio-sessioner, där dussintals arkitekter, ingenjörer och konsulter kunde markera dem i realtid från sina hemmakontor över hela landet. Övergången skedde direkt och blev revolutionerande: det som en gång hade krävt att alla var närvarande i samma rum kunde nu utföras virtuellt, utan att projektet saktades ner.

För att kunna skala upp processen använde ZGF verktygssatser från olika discipliner. Med hjälp av färgkodning och standardiserade markeringar skapade man ett gemensamt visuellt språk, så att byggnadsingenjörer i en tidszon och arkitekter i en annan kunde läsa och svara på varandras arbete utan förvirring. Man byggde in ansvarsfördelning i processen genom statusspårning, vilket gav en överblick över vilka kommentarer som hade åtgärdats och vilka som fortfarande var öppna.

Bluebeam-funktionen sets visade sig vara oumbärlig. Genom sets kunde teamet länka, sortera och söka i dokument som om de arbetade med en och samma huvudritning. Med slipsheet kunde man säkerställa att nya revisioner ersatte gamla på ett klart och tydligt sätt, vilket minskade risken för fel i samband med versionskontroll som annars kunde ha fördröjt samordningen.

Även kvalitetskontrollen fick nytt liv. Studio-sessioner möjliggjorde något som Nat Slayton beskriver som ”crowdsourcing av granskningar”, vilket innebar att fler personer fick möjlighet att syna varje dokument. Yngre medarbetare fick insyn i mer erfarna granskares kommentarer, vilket förvandlade varje markeringssession till en spontan möjlighet till mentorskap.

”Man kunde följa hur erfarna medarbetare tänkte igenom ett visst problem”, förklarar projektarkitekten Christian Schoewe på ZGF. ”Sådan tillgänglighet hade inte varit möjlig när vi jobbade som tidigare, i fysiska rum.”

De här arbetsflödena sträckte sig bortom själva designarbetet. Markeringslistor kunde exporteras och användas som dagordningar för möten med entreprenörer och Port of Portland, och tack vare statusuppdateringarna i realtid kunde byggherrarna känna sig säkra på att inga problem skulle falla mellan stolarna.

Vid slutet av det första året var Bluebeam inte längre bara ett ritverktyg. Det hade blivit projektets digitala ryggrad – en kommandocentral som höll Oregons största offentliga projekt någonsin på rätt spår under en av de mest omvälvande perioderna i modern historia.

Effektivitet, exakthet och ansvar

Bluebeams roll för PDX sträckte sig långt bortom att digitalisera annoteringen av ritningar. Lösningen skapade mätbara effektivitetsvinster, minskade antalet kostsamma fel och gav alla intressenter – från yngre arkitekter till entreprenörer och Port of Portland – en tydligare överblick över hur projektet gick framåt.

• Snabbare granskningar: Tack vare Studio-sessionerna kunde granskningscyklerna, som tidigare hade varit flera veckor långa, klaras av på bara några dagar. Dussintals intressenter kunde kommentera samma ritningsuppsättning samtidigt.
• Färre samordningsfel: Verktygen för överlagring och jämförelse bidrog till att flagga avvikelser i närmare 6 000 ritningar innan de hann bli till problem på byggarbetsplatsen. Genom att lösa konflikter på ett tidigt stadium kunde teamet förhindra kostsamma omarbetningar och hålla byggetapperna på rätt spår.
• Transparens och ansvar: Statusspårningen och markeringshistoriken skapade en levande logg över alla kommentarer och lösningar. Byggherrar och entreprenörer kände sig trygga i vetskap om att de arbetade utifrån den senaste informationen.
• Institutionellt minne: Flera år in i projektet kunde Christian Schoewe använda Bluebeam-arkivet för att plocka fram en markering som motiverade en viktig takdetalj. Den digitala ”papperskedjan” förhindrade en dyr miss och visade det långsiktiga värdet av centraliserad dokumentation.
• Storskaligt mentorskap: Den gemensamma insynen i erfarna granskares markeringar gav yngre medarbetare möjlighet att skugga beslutsfattandet i realtid. ”Man kunde följa hur erfarna medarbetare tänkte igenom ett visst problem“, förklarar Christian Schoewe. Det gav en sorts lärlingsutbildning som inte skulle ha varit möjlig med de arbetsflöden som användes före covid.

I slutändan gjorde Bluebeam inte bara att granskningarna gick snabbare utan att man kunde bygga upp en kultur av ansvarstagande och samarbete som förde projektet framåt trots störningarna och skapade ett nytt riktmärke för digital leverans av komplex samhällsinfrastruktur.

Stolthet och arv

All teknisk komplexitet till trots handlade arbetet med den nya huvudterminalen på PDX aldrig bara om ingenjörskonst eller logistik. Det handlade om att skapa ett offentligt utrymme som invånarna i Oregon kunde vara stolta över – ett som resenärerna skulle minnas långt efter att de hade lämnat Portland.

Christian Schoewe kommer fortfarande ihåg första gången han promenerade igenom den färdiga biljetthallen och såg passagerarna blicka upp mot det svepande trätaket.

”Jag får fortfarande en kick av att se folks reaktioner”, säger han. ”Man kan nästan läsa på läpparna: Hur lyckades de göra så där med allt trä?”

Den där känslan av förundran understryker det som designteamet hade hoppats på: att byggnaden i sig skulle bli en upplevelse, och inte bara en mellanstation.

Nat Slayton känner stolthet över människorna bakom projektet. ”Det här skapades av de talangfulla och skickliga människor som bor här, i den här delstaten”, säger han. Från de skogsarbetare som levererade douglastall inom en radie på upp till 50 mil till personalen på Timberlab som satte ihop de enorma takpanelerna och de lokala konstnärer som fyllde hallarna med offentlig konst har projektet byggts av Oregon-bor, för Oregon-bor.

Den här kopplingen mellan lokal arbetskraft och medborgaridentitet var lika viktig som den arkitektoniska bedriften.

Michael Adams beskriver uppdraget i enklare termer: det handlade om passagerarna. ”Det var det som var uppdraget”, säger han. Varje designbeslut – från en bredare säkerhetskontroll till överflödet av naturligt ljus och grönska – mättes mot dess förmåga att göra det mindre stressande att resa.

Effekterna av den här naturinspirerade utformningen är redan uppenbara. Med 72 träd i full storlek, filtrerat dagsljus och öppna grönområden under det enorma trätaket beskriver resenärerna ofta en lugnande effekt direkt när de kommer in.

”Stressen bara smälte bort”, konstaterar Christian Schoewe, och bekräftar därmed vad de neuroforskare och miljöpsykologer som var rådgivande för utformningen sa.

I slutändan har projektet efterlämnat mer än ritningar och tidsplaner hos teamet. Det har fått dem att känna stolthet över ett lokalt landmärke som speglar Portlands värderingar, hedrar dess invånare och ger varje resenär – från dagliga pendlare till förstagångsbesökare – en anledning att stanna upp, lyfta blicken och känna sig som hemma.

En modell för digital leverans

De arbetsflöden som ZGF skapade i samband med PDX-projektet försvann inte bara för att den omedelbara krisen gick över. Bluebeam bar teamet från design genom bygglov och byggande, och blev bindeväv mellan olika discipliner och projektfaser.

Det som började som en nödlösning under covid mognade till att bli ett bestående digitalt ramverk som i sin tur omformade företagets sätt att ta sig an storskalig infrastruktur.

Vissa av de innovationer som utvecklades i farten har nu integrerats i ZGF:s verksamhet. Anpassade automatiseringsverktyg för digital stämpling och utfärdande av checklistor, som först skapades för att hålla jämna steg med huvudterminalens obevekliga tidsplan, används fortfarande i andra projekt.

De disciplinspecifika verktygssatserna och färgkodade markeringsstandarderna som förfinades i PDX-projektet har sedan dess blivit mallar för samarbetet mellan olika kontor. På många sätt fungerade flygplatsprojektet som en testbädd för arbetsflöden som nu har blivit standard.

Konsekvenserna sträcker sig bortom en enda flygplats. PDX har visat hur digitala verktyg kan underlätta etappvis byggande vid en anläggning som är i full drift, effektivisera samordningen av det största designteamet i en delstats historia och bevara institutionella kunskaper för många år framåt.

I takt med att de offentliga infrastrukturprojekten blir allt mer ambitiösa erbjuder PDX en modell: med rätt digital ryggrad kan team leverera komplexa offentliga arbeten utan att kompromissa med noggrannheten, ansvarsfördelningen eller den mänskliga anknytningen.

I Portland talar resultatet för sig självt. Med digital precision kunde man bygga en terminal som är värdig sitt rykte som ”USA:s favoritflygplats” – ett offentligt landmärke som kombinerar innovation, motståndskraft och en stark lokal anknytning.